Frågan om den konstnärliga friheten har åter ställts på sin spets. I det så kallade “Tidö 2.0”-förslaget från tankesmedjorna Timbro och Oikos föreslås att Kungl. Konsthögskolan ska stöpas om till en institution för klassisk konst. Rektor Sanne Kofod Olsen har gått ut i skarpt försvar för den konstnärliga och akademiska friheten, och jag är den första att hålla med henne.

Politiken ska inte styra kursplanerna på Skeppsholmen. Det är principiellt fel väg att gå, oavsett om avsändaren är röd eller blå. Mejan ska vara autonomt. Punkt. Men de låsta positionerna i kulturdebatten riskerar att skymma en frihetsfråga som borde vara lika självklar: rätten att välja något annat.

Vi på The Florence Academy of Art / Sweden fick nyligen avslag på vår ansökan om statsbidrag från Myndigheten för yrkeshögskolan. Det var det andra tillfället under vår tjugoåriga verksamhet som vi överhuvudtaget givits möjlighet att söka.

Vi står under statlig tillsyn, våra elever har rätt att söka studiestöd, och vi levererar en utbildning som i hög grad leder till yrkesverksamma konstnärer och kulturutövare. Ändå behöver våra studenter själva bekosta sin utbildning (408 600 kronor) medan studenter på konsthögskolorna och de förberedande utbildningarna får sin utbildning helt, eller i hög grad, skattefinansierad.

Varför är det så?

Vår ansökan granskades utifrån kvalitetskriterier framtagna av Rådet för högskoleförberedande konstnärliga utbildningar, som även hade en kvalitetssäkrande roll i ansökningsprocessen. Rådet har utöver dessa uppgifter att ”lämna förslag till myndigheten på vilka högskoleförberedande konstnärliga utbildningar som ska beviljas statligt stöd”. I rådet sitter representanter för just de institutioner som vi utgör ett alternativ till: Kungliga Konsthögskolan, Valand och Konsthögskolan i Malmö.

Det är inte nödvändigtvis medvetet, men effekten är tydlig: kvalitet definieras utifrån en modell där förberedande utbildningar leder till konsthögskola. Vår treåriga utbildning passar inte in i den trappan eftersom vi inte är en förberedelse. Vi är en slutdestination för dem som valt det realistiska och föreställande måleriet som sitt uttryck. I detta erbjuder vår treåriga utbilding en inriktning som knappt finns representerad i det svenska utbildningslandskapet, och som breddar det konstnärliga utbudet snarare än konkurrerar med det.

På FAA lär vi ut hur man får färg att bete sig som ljus, hur man på en tvådimensionell yta skapar en visuellt övertygande illusion av verklighet. Vi lär ut processer och mentala verktyg. Stor del av utbildningen består av repetition i syfte att uppnå effektivitet, likt hur musiker, dansare eller andra hantverksyrken tränar. Vad studenterna sedan väljer att bygga med dessa verktyg som yrkesverksamma, det lägger vi oss inte i. Vi strävar alltid efter att, som jag tidigare skrivit, erbjuda kunskaper och färdigheter på högsta möjliga nivå och utan ideologiska skygglappar.

Vi begär inte att Mejan eller Valand ska börja med modellteckning mot sin vilja. Vi respekterar deras inriktning fullt ut. Men vi kräver ett likvärdigt utgångsläge för våra studenter.

Det råder idag en obalans där studenter vid det institutionella spåret (föreberedande konstskola – konsthögskola) ges förutsättningar att studera utan personlig skuldsättning, medan den som väljer att uttrycka sig genom traditionsburet hantverk nekas samma stöd. Denna ekonomiska särbehandling hör inte hemma i ett samhälle som värnar konstnärlig frihet.

För att den konstnärliga friheten ska vara reell krävs ett likvärdigt utgångsläge, oavsett inriktning. Sann frihet uppstår först när studenten har en ekonomiskt likvärdig möjlighet att välja sin egen väg.